Institut Funder Bakke

Institut Funder Bakke

Barn

..hvorfor er den moderne kunsts historie så besat
af det mandelige “genis” evne til at kollapse sit billedsprog ned i en før-normativ tilstand, stadiet umiddelbart inden
de kravler tilbage op i deres mor eksempel: Asger Jorn 

15/16

 


Du var så annorlunda

 

Helt gränslös

 

bokstavligt talat

 

Den här gången är det Eva

 

Vi möts tillfälligt efter 30 år. Jag kände inte igen henne. Det är ett mysterium att hon kände igen mig.

 

Dina ögon ser ut nu som då

 

Hon ler och jag slår ner blicken.

 

Mina sista år i grundskolan var en ända lång tripp.

 

Dem jag mötte under trippen var gäster på min ö

 

De kom och flöt vidare

 

Jag höll inte reda på dem men de hade koll på mig.

 

Jag oroade mig inte för framtiden. Jag visste det skulle ta slut snart. Jag hade en deadline.

Jag skulle till Paris. Snart sticker jag härifrån och behöver inte bekymra mig för konsekvenserna. Därborta skulle livet börja. Nu skulle livet sluta.

 

Livet som ungdom.

 

Tidigare hade jag velat passa in. Först som punkare, men de var redan försent. Sen klädde jag ut mig som skivomslagen.

 

En dag mötte jag en kille med en parkas som det stod ”Syd Barret” på. Syd Barret var den mytomspunna gitarristen i Pink Floyd som blev psykotisk, förklarade han.

 

Det var under denna period jag upptäckte vilken skattkammare min morsas garderob var. Det var svårt att hitta psykadelska kläder på loppmarknaderna men hon hade massor av blusar och sjalar som var perfekta.

 

Jag kombinerade kvinnokläder och stora kavajer. Jag började samla på mig smycken och lät håret växa och färgade det svart.

 

Mamma kallade mig Josefin.

 

Jag hittade ett par glasögon som gick från mörkblått till ljusblått med ett litet hjärta av strass inpräntat i botten.

 

Jag tog aldrig av mig de där glasögonen.


Jag träffade en nerv. Gled ut och in av olika grupper.

 

Jag hade inga vänner men kände alla.

 

Det var en helt ny roll som jag säkert hade kunnat kapitalisera på om jag hade förstått den då.

 

Men jag var för upptagen av att göra mig självständig, fri från krav som jag inte kunde leva upp till.

 

Jag spelade min roll

 

också i andras liv.

 

Min ö låg i en ocean av projektioner

 

Jag minns en förort som jag går igenom en tidig morgon - höghus och parkeringar. Jag ser mig själv från sjunde våningen som jag just lämnat. Jag passar inte in.

 

Den sista sommaren stupade jag ner i en avgrund. Jag bodde med olika folk på olika ställen.

 

De var så många som blev lämnade i stora lägenheter när deras separerade föräldrar hittade nya partners.

 

En jag bodde hos hade Stockholms längsta mohikan, men den hängde för det mesta ner av kinden.

 

En annan hade en katt som blivit beroende av hash.

 

En tredje hade en storebror som var en riktig transexuell. Han blev henne men hon bekom aldrig honom.

 

Den sommaren var lång och tyst.

 

Det finns ett foto av mig som jag såg då men aldrig återsett. Jag sitter på en parkbänk med uppknäppt blus och armarna täckta av armband.

 

Trots att jag bär mina blå solglasögon ser man mina ögon

 

jag ser ingenting.

 

Jag besöker min mormor på ett sjukhus. Hon har bröstcancer. Jag måste vänta på att komma in till henne och läser Läkartidningen i väntrummet. Där står det så här: Upprepade negativa upplevelser, inklusive negativa livshändelser och negativ barndom, tillsammans med icke-stödjande skol- eller familjemiljöer, ökar risken för ungdomsdepression.

 

När jag kom till Paris andades jag ut. Jag satt i ett litet chambre de bonne och stirrade på hustaken.

 

Men här var jag ett byte. Männen drog i mig. Ville kyssa mig, klä av mig. Här var jag okänd och i fara.

 

Jag tog av mig alla smyckena, sminket och kläderna. Jag klippte håret och blev förvånad över hur ljust det var.

 

Jag klädde ut mig till en vanlig kille och försvann i mängden

 

i staden

 

på vintern.

 

Jag mins en dröm från den vintern. Jag drömde jag var jagad av militären. Men jag var samtidigt militären som jagade mig. I kikarsiktet av mitt gevär ser jag mig själv springa på höga klippor längst en kust. Det finns inte ett träd, bara blå himmel, havet och klipporna. Det jaget som springer för livet snubblar. Jag ser ner på mina fötter som har blivit till hovar. Jag halkar med mina hovar på de bara klipporna och faller till sist i havet. Det jaget som faller i havet är nu en häst. En fiskbåt häver upp mig ur havet och männen kapar mitt hästhuvud och slänger ner det med fiskfångsten i botten av båten. Det jaget som var en soldat tidigare tar nu emot ett stort paket i en vacker lägenhet i en kuststad. Jag öppnar paketet och där ligger hästhuvudet. Det är nu i guld och försöker säga någonting. Men på grund av oxideringen (det är så jag förklarar det för mig själv i drömmen) smälter guldhästhuvudet och till sist är det bara en stum guldklump i en låda med is.

 

Det snöade stora flingor i Palais Royal och jag såg Fassbinder filmer

 

det ryktades att han hade blivit mördad.

Jag mötte ungdomar i tunnelbanan som spelade musik och vi bildar ett band.

 

Det blev sommar och nya vänner.

 

Också en ny identitet - sådana kan man kasta omkring sig, de betyder ingenting.

 

Inte då och inte nu.

 

Trumvirvlar

 

Jag återsåg aldrig någon av alle dem jag hade känt när jag kom tillbaka från Paris.

 

Tiden var förseglad.

 

Alla minnen är oklara, de ger ifrån sig ljud som dova dunsar. Jag tänker på dem och stirrar ner i ett svart tjärn som speglar mig.



 - Joachim Hamou




"Blir du lönsam lille vän?" Peter Tillberg, 1972

Samtale 27.07.2020


Joachim

Der er noget i titlen som er omvendt. Den er ironisk eller spejlende, lidt modsat. De titler du arbejder med, Andreas – "Hamlet. Prince of Jutland" og "Mutter Ich bin dumm" og nu "I forsvar for det normative barn" – peger mere på stedet end på selve udstillingen.


Andreas

Det har været en trilogi om far, mor og børn.


I udstillingen "Hamlet. Prince of Jutland" ville jeg holde op med at tænke udstillingsrummet statisk og se det mere som dramaturgi. Jeg tænkte, den billedkunstneriske position er fastfrosset. Jeget der siger noget er i overensstemmelse med værket, og der er ingen gråzoner.


Den forrige udstilling, "Mutter Ich bin dumm" handlede om dumhed. Hvad vil det sige at være dum? Vi talte om det, og det blev taget på sig.


J

IFB er det omvendte af en "neutral" institution. Det er en person. Man taler tit om den falske neutrale institution, at ingen institution er neutral. Men her er det en påfaldende subjektiv institution. Her er det personen, alt hvad der bliver sendt ud herfra, er præget af det, det er subjektivt. Du står bag det.


A

Jeg lader som om, jeg er en institution, selvom jeg er et menneske. Jeg kan tillade mig andre ting i den rolle, men der kommer et tidspunkt, hvor jeg også må spørge til de ansvarligheder som institutioner arbejder med, som også er bøvlede.


Signe

Jeg tænker på udstillingsstedet castillo/corrales i Paris. Det var et sted, der var i en slags institutionaliseringsproces, da jeg var der. Det var startet op af tre venner og så var det ligesom vokset, de var begyndt at få praktikanter og en person ansat til at tage sig af det administrative, og de blev inviteret af de "store institutioner" til at kuratere. Men det var som om de ikke ville vedkende sig, at de var ved at blive en institution, og det skabte problemer internt.

Det er lidt modsat med IFB – her er der er en form for storhedsvanvid, en overdreven eller performativ institution, selvom der bare er en person bagved, der ikke kan nå at lave det hele.


J

Rummet her, atelieret, er ligesom kunstens vugge. Selvom arkitekturen minder om Louisiana, så er det ikke det samme. Louisana var en rig mands drøm. Her er det din fars atelier, det er som en gravsten, et mausoleum, en sarkofag.


A

Der var mange år hvor han ikke kom der. Det var en ruin, da jeg overtog det. Det var Brancusis atelier der er idealet.

Det interessante er også ideen om det protestantiske rum, som I begge har talt om...